De små guldklimparna växer så det knakar. Ögonen börjar skymta och de testar att gå på sina ben. Än är det svårt, motoriken är inte i fas med det som valparna vill göra. De gungar och vinglar sig fram. Jag fascineras av deras luktsinne, de kan sova till synes djupt men när Tacy kommer och lägger sig i valplådan förändras den lugna bilden till full aktivitet. Valparna lägger in högsta växeln, för nu är det brådis till mamma och maten.
Fortfarande handlar tillvaron om mat och sömn. Det är det enda som är viktigt. Jag kan sitta och titta på dem långa stunder. Trots att de är så små visar de en stark vilja och kraft. ”inget ska hindra mig från att överleva, jag vill ha mat nu”! Härligt att se, tycker jag.
