Tomten löper ner till havet och den is som funnits i några veckor har nu till stora delar försvunnit. Havet har kommit tillbaka. Valpen Akira går längs kanten och tittar med skräckblandad förtjusning. Dimensionerna är stora och inger respekt. Jag känner ingen oro eftersom iskanten följer stranden med grunt vatten utanför, skulle valpen gå för nära och hamna i vattnet så skulle det var enkelt att hjälpa till. Det är däremot betydligt läskigare när isen ligger, platt och fin men börjar vara uppluckrad och har dålig bärighet. Är det så brukar jag inte ha hundarna lösa så att de kan frestas att rusa iväg efter en fågel eller något annat.
Att busa och leka är något som vi gör mycket tillsammans, det är roligt även för mig och det bygger en fin relation. Att busa med varandra är också något som hundarna gör ofta.
Förutom den gemensamma leken, tränar vi koppelgående. Korta, korta stunder så att Akira klarar av att hålla fokus. Jag belönar både med ord och godis vid min vänstra sida. En annan sak som vi tränar dagligen är inkallning, inkallningssignalen med visselpipan använder jag fortfarande vid varje mattillfälle. Vi tränar också inkallning vid andra tillfällen inomhus och frekvent utomhus, både med namn och visselpipa. Ibland när valpen kommer springande åt mitt håll passar jag på att ropa -Akira kom!!
Inkallning är så otroligt viktigt att träna, hela hundens liv. Det som kan vara en utmaning speciellt med en valp, tycker jag, är att inte kalla in när det är för svårt. Jag vill mer eller mindre hjärntvätta valpen, det ska liksom inte finnas några alternativ för valpen. Ingen fundering, vill eller måste jag?? Så jag vill att varje gång jag kallar in, ska det lyckas och valpen ska bli glad och bra belönad när den kommit till mig. Det är så viktigt för mig men inte alltid lätt att avgöra innan, om det är ”lagom” svårt.
