Akira föddes november 2020. Vi tränar just nu jakt och spår med henne. Hon har en arbetsglädje som är otrolig och hon har lätt att lära. Markeringar, linjer och fält har vi tränat en heldel, många tillfällen med de övriga valpsyskonen. Det är en jämnkull, alla jobbar med stort fokus på sin uppgift. Jag upplever också att balansen mellan att vara självständig och att vara förlig är bra.
Maj 2022 är Akira 1,5 år hon är ung och hennes impulskontroll är ännu inte fullt utvecklad. Har man som Akira har, mycket energi och spring i benen så är det svårt att negligera blåsande löv eller annat spännande. Jag känner till stora delar till detta beteende även i Tacy, men som med ökad ålder och erfarenhet har blivit mer och mer klok och koncentrerad.
En av Tacy och Birrs valpar, som föddes 15 november 2020 behåller vi. Det var inte något enkelt val vilken av dem det skulle bli, eftersom alla valparna var underbara på sitt sätt. Vi ”testade” valparna med bollar, såg om de var intresserade att springa efter, jovisst det ville alla. Vi visade valparna fågelvingar och alla fullkomligt vräkte sig över vingarna, det var så otroligt spännande.
Alla valpar var matglada, orädda och nyfikna av sig.20
Till slut föll ändå valet på Akira, den sist födda i kullen. Varför kan jag egentligen inte riktigt sätta fingret på men Akira är en nyfiken och energifylld valp. Det ska bli spännande att följa henne och skola henne till apportör och vem vet kanske något mera också, vi får helt enkelt se. Än är hon en oslipad diamant som är urgullig och full med upptäckarlust. Vi jobbar med kontakt- och inkallningsövningar och leker massor.
Akira ska nu i första hand lära känna oss och vi henne. Vi vill skapa en relation som gör att hon förstår oss och är trygg med att vi menar vad vi säger. Att vi är konsekventa och någon att lita på. Att vi erbjuder en lugn men framför allt en rolig och positiv familj för henne att ingå i.
Att vara valp och växa upp med sin mamma är speciellt, mellan de två finns ett unikt band. Akira har sin mor som förebild och härmar henne i allt. De busar, biter och jagar varandra. Har otroligt roligt tillsammans och trots att Akira bara är 12 veckor så är lekarna rätt tuffa. Hon biter sig fast i Tacys öron och kind alldeles oavsett om hon i nästa stund välts omkull som en vante i snön.
När bandet mellan de båda hundarna är så tajt, så innebär det en utmaning för oss människor. Att nå fram. Att vara en resurs och viktig figur för valpen är inte alltid så enkelt.
Därför separerar vi ofta på hundarna. För tillfället gör vi det på natten men speciellt viktigt känns det att dela på dem när vi går ut. Nu när vi arbetar hemifrån så fungerar det bra att en av oss går längre promenader med Tacy och en av oss blir med valpen.
Vi upplever att vi genom att dela på hundarna når fram bättre till valpen Akira. Då fungerar det att exempelvis träna inkallningsövningar, träna Akira på sitt namn, orden stanna och kom, men framförallt kan vi lättare bygga gemenskap med bus och lek med oss tvåbenta också.
